• En kväll händer något fantastiskt.

    Det är så pass lugnt på redaktionen i slutet av mitt arbetspass att jag börjar organisera den fulla Billyhyllan som jag blir stressad av varje gång jag passerar den. Det är som om någon har kastat in alla alla de senaste fyrtio böckerna utan att se sig för innan. Jag vänder på dem som står upp och ned, rätar upp de som ligger ned och gräver fram de som hamnat längst bak. Precis när det stökiga har blivit lite mindre stökigt får jag syn på en liten lapp som någon har tejpat upp på sidan av hyllan. ”GRATIS BÖCKER – TA HEM” står det. Och jag tittar mig snabbt över axeln trots att det stora kontorslandskapet är i princip tomt på människor. Och sedan börjar jag rota på nytt bland de tungt lastade hyllplanen. Först tar jag ut en bok som jag känner igen och som jag velat läsa länge, sedan tar jag en vars författare jag vagt känner igen namnet på. Sedan tar jag ännu en. Och ännu en. Och ännu en. Efter en liten stund ligger det en hög trave av böcker vid mina fötter.

    När hyllan är genomsökt lyfter jag upp högen av böcker under armen och går bort till en kollega på andra sidan våningen. Jag frågar om jag verkligen kan ta med mig så många böcker hem, och tittar menande på samlingen jag har under armen. Kollegan försäkrar mig om att jag kan det, och tillägger att jag borde ta hem så många jag bara kan. ”Vi blir ju överrösta av recensionsex och det tycks sällan vara någon som tar hem dem. Du borde titta i hyllorna där borta också!” säger han och pekar mot ytterligare två överfulla, stökiga Billyhyllor med böcker som jag aldrig sett tidigare.

    Jag tar hissen ned till parkeringen den kvällen. Det hade varit omöjligt att gå i trapporna med böckerna. Det är knappt att jag klarar sträckan mellan trapphusets entrédörr och bilen. Regnet öser ned och jag tar så långa kliv jag kan.

    När jag kommer hem till lägenheten lägger jag ut böckerna på mattan i vardagsrummet. Där ligger två romaner av Per Nilsson, som jag älskade gränslöst när jag var tonåring. Där ligger också två seriealbum utgivna av Galago, tre diktsamlingar, två fackböcker, en vetenskaplig tidskrift, en novellsamling och flera romaner i olika tjocklekar.

    De har inte hunnit få plats i min egen Billyhylla ännu, utan de ligger i en hög på golvet i vardagsrummet fortfarande. Men snart så. Snart ska de få flytta in.

  • Glädjen går ur kroppen nu när dagarna varit regniga, molniga och kvällarna dessutom blivit mörka. Men än är det väl ändå mycket kvar av sommaren, tänker jag. Eller?

    Jag säger till August att vi måste maxa de lediga veckorna efter att jag klivit av mitt sommarvikariat. Jag vill till hans hemort, till de tysta fjällen, till hans mormors gamla gård och till mina föräldrars sommarstuga vid havet.

    “Vi kommer inte att hinna allt, det är ju bara två veckor efter att du slutat jobba tills skolan börjar igen” säger han. Tack för påminnelsen, vill jag snäsa men istället tvingar jag samman läpparna hårt.

    I mina flöden rullar soliga semesterbilder från klippor, stränder, uteserveringar och sommarfester förbi i vad som åtminstone känns som varenda stund den här sommaren. Jag försöker hela tiden att påminna mig om att det endast är ett litet litet litet fragment av verkligheten som letar sig in i min telefon. Jag vet ju att det finns fler som mig därute. Fler som jobbar sex av sju dagar i veckan till 23 varannan vecka. Det finns ju för helvete folk som har det värre. Men det är en föga tröstande tanke när det känns som jävligast att pallra sig iväg till redaktionen.

    På redaktionen har det som förut kändes nytt nästan börjat kännas gammalt. Och jag har skaffat mig rutiner. Jag dricker samma espresso (med mjölk) från kaffemaskinen, fyller samma vattenflaska med vatten, masserar den värkande armbågen ibland. Upprepar samma arbetsuppgifter, men med en ny tidning att arbeta med varje dag. Men det är nästan aldrig tråkigt eller jobbigt när jag väl har satt mig på stolen vid mitt skrivbord – Vikarieskrivbordet. För det mesta är timmarna som jag sitter där till och med ganska roliga. Det har inte varit lika stressigt den senaste tiden heller. Nyhetsbranschen och nästan alla reportrar på vår redaktion har lämnat skeppet och gått på semester. Tack för det, önskar en grön kvällsredaktör.

    Men när tristessen ändå slår till dagdrömmer jag om den resa som jag och August kanske kommer att ha råd att lägga våra pengar på i augusti. I dagdrömmarna är den senaste tidens spänningar och irritation och besvikelser som bortblåsta. I dem finns bara mjuka kyssar om morgnarna, långa samtal om nätterna, svettigt sex och de ögonblick när han till min stora förvåning fångar upp min hand när vi är ute och promenerar – eller ber mig att hålla om honom.

    Jag hoppas innerligt att vi har råd att resa.
    Jag skulle behöva en resa.

  • Jag väcker August så varsamt mitt tålamod förmår och till min stora förvåning vaknar han bara tjugo minuter efter den tiden vi har kommit överens om dagen innan. Och när han ursäktar sig med morgontrött röst är allt förlåtet. Medan han går in i duschen packar jag ned den förberedda potatissalladen, en burk körsbärstomater, oliver, chips och vattenflaskor fyllda till hälften med iskuber. Efteråt intar jag badrummet för att smörja in ansiktet med SPF. Varm ånga slår emot mig när jag öppnar dörren och badrumsspegeln är täckt av imma. Han duschar alltid så varmt så länge – något som förblir en gåta för mig. Jag drar hungrigt undan duschdraperiet, följer vattnet när det rinner över hans hud med blicken. Hans vackra mjuka händer som tvålar in kroppen.

    Min mamma har lånat ut sin bil till mig på obestämd tid. Jag tackar och tar emot, tankar upp den och blir varje gång avskräckt av siffrorna. Radion i bilen har varit trasig i över två år så han och jag tar med oss min bärbara lilla högtalare. Jag ber honom att spela musik medan vi dundrar söderut längs E4. När vi kommer fram till den populära strandens vanligtvis överfulla och smått kaosartade parkering är det glest mellan bilarna, och ju närmare stranden vi promenerar desto starkare blåser svala vindar in från havet. Håret på armarna ställer sig i givakt, huden förvandlas till små knottror. Vi hittar hans syster och hennes pojkvän sittandes mitt på stranden. Fiskmåsarna glidflyger i vindarna ovanför och omkring oss. Så fort ett sällskap lämnar sin strandfilt obevakad dyker de som falkar, roffar åt sig av det som finns. 


    Det dröjer inte länge innan det blir dags för korsordet att plockas fram ur väskan. Sedan finns inget annat än våg- och lodräta fyrkanter för en stund. Jag hjälper honom till en början, men tappar naturligtvis intresset när Alice kommer gåendes och jag reser mig för att möta henne. Jag föreslår ett bad och nästan alla vill följa med mig ner till vattnet. Vattnet. Det är varmt för att vara havet, så varmt att vi häpnar när vi går genom vattenbrynet. Vindarna skapar stora vågor, som vi dyker igenom och låter svepa oss med. – Havet blir ju aldrig så här varmt här uppe, utbrister Alice. 

    Till skillnad från sin syster och hennes pojkvän, som kastar omkring varandra i vattnet, pussas och dyker tillsammans, får jag nöja mig med att stå i vattnet upp till magen och se honom doppa sig hastigt för att sedan vända om och genast gå tillbaka till filten. Det blir nog aldrig något vidare badsällskap av honom för mig, tänker jag bittert när jag simmar ut mot horisonten bredvid hans lillasyster istället. Det är tur att hon finns.

    När vi sitter i bilen på väg tillbaka säger jag det som jag har tänkt hela dagen, när jag legat bredvid Alice på strandfilten och pratat. –  Jag tycker om att vara med Alice. Hon tar alltid fram någonting busigt och lättsamt i mig. Jag känner mig som en roligare människa när jag är med henne, piggare liksom. Han instämmer.

  • De tropiska nätterna ligger bakom oss. Kanske framför oss också – ifall vi har tur. Jag sover i vilket fall med balkongdörren på glänt och en morgon när jag vaknar kan jag höra ett våldsamt regn utanför. Det är bra för naturen, tänker jag. Bra för den stora björken utanför min balkong, som har sett så vissen ut den senaste tiden. Men regnet blir kortvarigt och på eftermiddagen när jag åker till jobbet har en varm sol letat sig fram genom molnen.

    Jag har nageltrång, både på fingrarna och tårna. Mitt ihärdiga bitande, rivande och klösande är värre än vad det varit på länge. Mamma kommenterar det när jag kör henne och pappa till Finlandsfärjan en förmiddag.

    Och jag hetsäter om kvällarna igen. När jag kommer hem från jobbet kastar jag mig över det som finns hemma: popcorn, choklad, sura godisar som jag köpt på lösvikt och som jag äter tills det värker i tänderna och svider på tungan. Hör min tandläkares röst förmana mig, du måste tänka på frätskadorna du har, men jag skiter i dess stränga ton och tar en sur godis till.

    Och jag sover dåligt, fruktansvärt dåligt. Det kanske är medicinen, det kanske är sommarljuset. Jag somnar sent för att jag jobbar sent, men vaknar ändå tidigt och lyckas aldrig somna om. Ständigt trött är jag.

    Och jag lyssnar på Cleos nya album. Det första spåret gör mig alltid gråtmild, berörd. Det sjätte spåret får mig alltid att vilja skriva.

  • På nyhetsfronten intet nytt skriver jag till min pappa i ett MMS. En bild på min trötta uppsyn får illustrera. Han skriver “Skönt” följt av en leende emoji, och jag instämmer tyst för mig själv. Ytterligare fem arbetsdagar på redaktionen har snart passerat, och även om de har avlöst varandra i snigelfart har timmarna vid skrivbordet snart susat förbi. Det har varit mycket att göra för en ovan (och stundtals både långsam och osäker) kvällsredaktör som mig. Ett mordförsök i torsdags kväll, ett drunkningstillbud i onsdags kväll. Ett knivdåd i Visby, ett mord i Japan. Samtliga händelser är förstås fruktansvärda, men de lämnar mig i princip oberörd. Tänker bara på deras nyhetsvärde, och hur jag ska rubriksätta dem. Jag behöver nog inte understryka deras nyhetsvärde.

    Ibland kan jag tänka på hur typiskt det är att jag har gått och förälskat mig i ett utdöende yrke, som tillhör en bransch som många lämnar. En bransch som jag själv ville in i för över tio år sedan, men som jag senare valde bort till förmån för en betydligt trendigare och tryggare (men också mer konkurrenspräglad) sådan. Det är i vilket fall typiskt, eftersom jag har insett under de här senaste veckorna att jag älskar att följa TT-flödet om kvällarna. Älskar att läsa små notiser om små händelser i inlandet. Tycker om känslan som infinner sig när jag lyckas formulera en bättre rubrik än den som reportern skrivit. Mest av allt tycker jag om att perfektionisten i mig får leva ut i de olika InDesign-flikarna. Och att ingen någonsin sätter stopp för min inre språkpolis. Nej, hon får härja fritt dagarna i ända.

  • Det är juli och det är värmebölja och jag går alltid in på en av toaletterna på jobbet innan jag börjar för dagen. Sliter åt mig servetter för att kunna torka av först den spegelblanka näsan och sedan försiktigt försiktigt dutta av pannan. Jag torkar upp svettpärlorna på ryggen också – de som jag lyckas komma åt. Efter ritualen stiger jag in på redaktionen och då börjar arbetsdagen. Redaktionens kontor är det stökigaste kontor jag har sett och varje gång jag går genom landskapet av ergonomiska stolar och skrivbord till min plats – vikarieplatsen –  rycker det i fingrarna när jag ser högarna av gamla tidningar och de överfulla korgarna med gamla utskrifter. På vissa av skrivborden hopar sig urdruckna kaffekoppar och det går rysningar längs ryggraden när jag tänker på det intorkade kaffet på insidan av dem.

    Jag har jobbat i snart tre veckor på mitt nya (sommar)jobb. I vissa stunder har jag hjärtat i halsgropen av stress, i andra stunder sitter jag och filosoferar i väntan på nya uppgifter. Jobbet ger mig möjligheten att befinna mig nära texter dagarna i ända och än så länge trivs jag. Det känns till och med roligt att jobba just nu. Mindre roligt är att jag jobbar nio veckor i sommar men den tanken försöker jag låta bli att ägna tid och energi – för att inte rasa sönder och samman.

    Ibland när jag cyklar hem från jobbet lägger jag märke till att min vänstra armbåge värker. Jag borde förmodligen sluta vila den på skrivbordet om dagarna. Men vart skulle då min haka vila?

    Klockan är nästan nio när jag cyklar hem från Bölesholmarna. Bikinin är fortfarande fuktig under klänningen men när jag tvingas bromsa in vid ett övergångsställe kryper jag ur ärmarna på min sweatshirt och låter den hänga som en sjal runt halsen. Jag cyklar genom stan och varenda uteservering är full. På borden står ölglas och jag tycker mig kunna se kondensen rinna längs med utsidan av dem. När jag cyklar ut ur stan blir det tyst omkring mig. Gatorna är tomma sånär som på ett par barn som jagar varandra över en gård. Deras skrik ekar mellan husen, deras fötter är bara mot det torra gräset. I ett hörn ligger en katt och drar sig i kvällssolen, den gäspar stort men tittar ändå på mig med kvick blick när jag swishar förbi.

    I hörlurarna har jag Alex Schulman och Sigge Eklunds välbekanta röster. Avsnitt 190-nånting. Jag har lyssnat på dem i snart ett år –  fast baklänges. I det här avsnittet pratar de om Ebba Witt-Brattströms (då) nya roman, ”Århundradets kärlekskrig: en punktroman”. Jag minns att jag hade tänkt läsa den när den släpptes i bokhandlarna och på biblioteken, men det blev aldrig av. Nu påminns jag om den, vilka slags samtal och rubriker den skapade. Jag blir förbannad på Alex och Sigge för hur de pratar om Ebba Witt-Brattströms sätt att komma med “allvarliga anklagelser” mot Horace Engdahl i romanen. Hennes sätt att varken bekräfta eller förneka att den manliga karaktären i boken skulle vara en kopia av Horace Engdahl. Låt henne vara, vill jag ryta till dem när deras kritiska ord rasar som tyngst. Men kanske är det konsekvenserna av autofiktionen som jag lyssnar till där jag cyklar. Jag känner trots allt igen resonemangen, eftersom jag brukar snubbla i samma fälla jag också. Råkar alltid läsa in för mycket av författaren i berättelsen.

  • Jag flög till Stockholm från Umeå en fredagsmorgon. Halvsov hela resan, lyssnade med ett halvt öra på Alex och Sigges podcast. Åkte med Arlanda Express in till city. Det första jag gjorde var att checka in på hotellet där jag och August skulle bo. Det första jag gjorde när jag kom in till rummet var att slita av mig kläderna och öppna upp fönstret. Det kändes nästan som att vara utomlands, svetten fick min bomullströja att klistra sig mot ryggen. 

    August och Victor åkte tåg från Härnösand. Jag mötte upp dem på centralen, kramade om dem när de kom gåendes längs perrongen. Så jävla snygga båda två, i airpods och solglasögon och varsin slätstruken overshirt. Eller förlåt, August hade sin nya jeansjacka. 

    Den första kvällen stupade jag och August i säng på hotellet strax efter ett. Vi slocknade på ett ögonblick båda två. Under dagen hade vi promenerat runt i city, arbetat oss igenom var och varannan butik på Biblioteksgatan och Norrmalmstorg. Trängts med andra turister på Drottninggatan. Vi kom tillbaka till hotellet sent på eftermiddagen – jag med en skjorta i silke från Filippa K, och två klänningar från Weekday. August gick kors och tvärs mellan Asket och A day’s March, med mig och Victor i släptåg, innan han till slut bestämde sig för att köpa en grön overshirt från Asket. Den var som gjord för honom. Vi avslutade fredagen hemma hos vännen på Kungsholmen – Arvid. Med varsin skämskudde framför ansiktet medan vi tittade på Naked Attraction Sverige. De som vet vet. 

    Dagen efter vår shoppingdag var en lördag. Jag och August tog tunnelbanan ut på Söder och klev över tröskeln till Augusts morbrors familj, precis vid Zinkensdamm. Augusts mormor mötte oss i dörren, och den mycket lilla och otroligt söta hunden Tyko. Jag sträckte på mig, tryckte axlarna på plats, och log och nickade intresserat när det förväntades av mig. Jag bar smutsig disk mellan vardagsrummet och köket, och ställde varenda fråga jag kom på. Jag gick ut på den lilla balkongen, med utsikt över en innergård under renovering. Kände doften av varm storstad och solsken i näsborrarna. Tänkte för mig själv där jag stod att så här kan man bo. Om man någon gång har råd. Jag fastnade i ett långt samtal med Augusts morbrors fru, och avundades både hennes arbete och hennes kontakter inom kultursfären. Jag hade kunnat prata med henne i två timmar till.

    På lördagseftermiddagen trängde jag och August in oss in i en proppfull spårvagn vid centralen. Jag lade ena handen över Augusts fuktiga rygg, den andra höll krampaktigt i ledstången ovanför mitt huvud. Vi åkte förbi plattan och Kungsträdgården och när vi passerade Strandvägen pekade jag ut genom fönstret och viskade till August: här finns några av Sveriges dyraste adresser och man vet knappt vilka som bor här. Men den där influencern Molly Rustas som är lika gammal som dig och som är ihop med den där startup-miljonären bodde här innan de flyttade till Marbella. Han verkade föga imponerad.

    Ute på Djurgården gömde vi vår medhavda alkohol i skogen innan vi styrde stegen in på festivalområdet. Jag tvingade August att dricka vatten och hävde själv i mig vatten med jämna mellanrum. Förbannade mig själv för att jag inte köpt några nya solglasögon inför den här sommaren.

    Timmarna inne på festivalområdet flög förbi. Flera öl, en aperol spritz och en pulled pork-burgare fick åka ned i magsäcken. Däremellan såg vi Daniela Rathana (supersexig och cool) och Arlo Parks (otroligt mysig och varm). Men till slut var det dags för kvällens (helgens) stora höjdpunkt. När Tyler kom ut på scenen kändes det rent ut sagt overkligt, hur fånigt det än må låta. Och under hela spelningen var det som om min kropp stod i brand. Jag må ha fyllt tjugofem år men det sket jag fullständigt i. Jag är inte för gammal för mosh pit. Inte för gammal för att ge upp kontrollen och skrika mig hes. Jag hade August och Tilda vid min sida nästan hela spelningen. Och allt jag kunde tänka var att om jag dör nu, då dör jag åtminstone lycklig och full.

    När festivalen var över tog vi mitt livs dyraste taxi från Rosendals trädgård till Tjärhovsgatan. Vi äntrade en fullsmockad bar, där det spelades musik som om det vore afterski. Vi sjöng, skrek till varandra över bordet och strax innan stängning gick jag och August ut för att köpa pommes. Det var mitt livs godaste pommes, utan tvekan.

  • En kompis frågar om vi pruttar inför varandra och jag blir fruktansvärt generad bara av tanken. Ibland händer det förstås. Vi lever båda två i lägenheter med badrumsväggar tunna som papper. Ibland hör jag honom bajsa rakt ned i toaletten, ibland hör jag hur hans kiss träffar toalettens vattenyta, och då förbannar jag honom för att han aldrig sitter ned och kissar. Ibland hör jag honom prutta tyst när han sover. Men jag försöker att inte tänka på dem när jag märker dem – pruttarna. Det är så himla generande. Allt det där kroppsliga och osexiga. När vi är fulla tillsammans brukar jag däremot titta storögt på honom. Titta på penisen, den starka strålen som ibland delar sig, förhuden som är dragen bakåt. Det bara blir så. Kan inte låta bli att vara lika fascinerad varje gång. Jag undrar vad Freud hade haft att säga om mig.

  • Det var vår när du blev till. Bara några veckor efter att de första eldrivna sparkcyklarna hade placerats ut i stan. Ett norskt bolag. Jag cyklade kors och tvärs över stan och svor över de tysta fordonen när de susade förbi mig. Jag tänkte på dig nästan varje dag, fantiserade om hur du skulle kännas att hålla i min famn. Och ibland när jag och din pappa satt bredvid varandra i hans studentrum föreställde jag mig hur han skulle lyfta dig mot taket och hur ditt bubblande skratt skulle låta.

  • Skrivet 6 augusti 2021:

    Han är på besök igen och vi gör det hela tiden. När vi vaknar, när vi ätit, när vi är trötta, när vi går och lägger oss och alldeles innan vi till slut somnar båda två. Vi gör det som om vi är rädda att förlora varandra, eller som om det vore den sista gången i våra liv. Vi gör det som om morgondagen inte fanns. Det är på riktigt och det är bra, det är bättre än någonsin förut. Och vi vet båda två att det inte alltid kommer att vara så. Det är kanske därför det blir som det blir. Att vi är rädda för att tappa det. Vi pratar om det. Men sedan gör vi det igen och då spelar inget annat någon roll.

Skapa din webbplats med WordPress.com
Kom igång