-
Nu har jag bott i Stockholm i snart fyra veckors tid och jag har inget särskilt att rapportera. Jag inser att det inte finns något nytt att säga, som inte redan har sagts av någon annan som flyttat från en liten stad i norr för att möta stockholmspulsen och trängas på tunnelbanan i rusningstid. Men desto mer har jag att berätta om den plats där jag nu gör min (ungefär) nio veckor långa praktik.
I dag är det måndag och det innebär startskottet för min andra vecka som praktikant på det anrika bokförlaget. Sedan jag landade här har jag fått skriva under sekretessavtal, jag har skrivit redaktionella texter, skapat och redigerat innehåll till sociala medier och suttit med på en handfull möten om en handfull lanseringar. Och sakta men säkert börjar jag förstå hur den här platsen fungerar, som en arbetsplats betraktat. Åtminstone hoppas jag det. Och jag har fått ett eget skrivbord, en dator som surrar oroväckande högt emellanåt, och sällskap att äta lunch med varje dag.
Och jag har avundats kvinnorna som jag arbetar med; deras vackra handväskor, krispiga skjortor och klassiska kavajer. Deras kompetens och trevligheter har överraskat mig, och mottagandet jag har fått hade inte kunnat vara bättre. De är ju så himla trevliga hela tiden – stockholmarna. Det är inte svårt att känna sig färglös och tillbakadragen i jämförelse.
2 kommentarer på Trevliga stockholmare -
Ibland önskar jag att stopp min kropp hade uppfunnits redan när jag var liten. Kanske hade jag då kunnat slippa undan fler än ett par oönskade händer på min kropp. Men framför allt hade jag kanske inte behövt sägas till på skarpen av min kille så ofta. Det går en rysning längs ryggraden när jag tänker på den ovana jag bär på, för den rimmar illa med mina övertygelser om vad som är rätt och fel och vad man får eller inte får göra. Jag om någon borde veta att man inte kan fingra på andras kroppar i tid och otid. Ändå är det svårt att låta bli och det är inte alltid som jag hinner inte stoppa mina egna fingrar. De letar sig mot hans skrev av sig själva. Tror att det är där de hör hemma – ibland för att de känner sig skyldiga att befinna sig där men desto oftare för att det är där de vill vara. När de rör sig ditåt har de glömt bort att det är privat mark de bestrider. Alldeles för sällan kommer de ihåg att fråga om lov. Även när de blir avvisade smyger de tillbaka av sig själva, utan att jag tänker på att hindra dem.
-
Jag kom till kaféet på Södermannagatan vid 9-tiden imorse. Vägen hit från Älvsjö kändes lång men i stockholmstid mätt var den säkert inte det. Stockholmstid går fortare än annan tid. Jag missar avgångar med tunnelbanor och pendeltåg för att jag glömmer bort att det tar tid att gå igenom stora stationer. Jag hinner knappt blinka så har det gått tre dagar sedan jag flyttade hit. Jag hinner knappt slå mig ned på det tomma kaféet så har det blivit fullt av människor med lättare smidigare snabbare Mac-datorer än mig.
Mina föräldrar och jag åkte bil ner från Umeå tillsammans. Stannade på McDonalds för att äta strax utanför Uppsala. När vi kom fram besökte vi en fiskebutik på Söder. Pappa skulle byta ett par skor. Sedan hämtade en säng hemma hos min vän som bor i Solna men som flyttar till London i slutet av den här veckan. Det är ironiskt, säger jag, att han har bott här i fyra år men nu när jag äntligen har vågat flytta på mig och faktiskt kommer ner hit – då ska han härifrån. Han säger att det inte gör nåt, för att snart bor jag säkert här jag också. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara på det.
Jag gick och spelade shuffleboard med en annan vän i helgen. En vän som snart flyttar tillbaka till Umeå, efter att ha haft praktik här i två månader. Det är typiskt det också, att vi ska behöva gå om varandra han och jag. Jag mår bättre när jag har honom nära. Saknar det. Men hur som helst. Vi spelade shuffleboard med två av hans vänner, de är från Skåne precis som honom. En av dem tyckte det var fint att jag sa fara istället för åka. Och hon undrade om jag också brukar säga he. Det brukar jag inte, svarade jag. Sedan gick vi på en klubb och märket från stämpeln i dörren har jag fortfarande inte lyckats skrubba bort från handryggen.
Tänk att jag är här nu. I en ny stad. Och om en vecka kliver jag över tröskeln till bokförlaget på den mytomspunna adressen för att inleda min praktik där.
Allting pirrar.
-
Det finns en låt som Annika Norlin har gjort, som jag tycker särskilt mycket om och som heter Modifiering. Annika Norlin sjunger så vackert i den låten om en puls som lägger sig till vila. Jag tänker på den versen ofta. Och precis så känns det när jag och Petra sitter bredvid varandra i en soffa på NK en helt vanlig onsdagseftermiddag, efter att ha gått i butiker tillsammans och provat kläder. Vi pratar om hur förbjudet det känns med lediga eftermiddagar på stan, men inser sedan att många andra studenter säkert lever på det sättet och vi avundas dem. Jag sitter i skräddarställning så som jag brukar, och mitt knä vilar mot Petras ben. I år har hon och jag känt varandra i tio år.
☁
Man behöver inte vara student i medie- och kommunikationsvetenskap eller ens litet intresserad av kommunikation eller marknadsföring för att förstå vad funktionen med de färgglada rally-mössorna som syns över hela staden är. Mössorna på var och varannan persons huvud är dock inte den enda påminnelsen om vad det är som pågår i Umeå den här helgen. Inne i min lägenhet kan jag höra dånen och musiken från arenan, och lokaltidningarnas hemsidor toppas av rubriker så som “Rallylegendaren om Umeå: ”Gjort ett superjobb” och “Tänak i topp inför söndagens avgörande”.
☁
Jag fyller tjugosex år på en måndag i år. Får frukost på sängen (som jag drygt nog har krävt) av August och på kvällen bjuder mina föräldrar oss på middag, med en god tårta som efterrätt. Jag får en fin krispig skjorta i present av August, och jag föreställer mig att jag kommer att ha på mig skjortan när jag gör praktik på bokförlaget i Stockholm. Praktiken närmar sig med stora steg och därmed gör även (den tillfälliga) flytten söderut det. Jag tänker mycket på den just nu, och på framtiden. Vad som kommer att hända. Men jag försöker att låta bli, och knuffar undan tankarna varje gång de närmar sig.
☁
Något känns fel. Några dagar efter min födelsedag visar termometern plusgrader, och gatorna fylls av stora mörka pölar av smältvatten. Det ska inte vara plusgrader i februari. Det är något som inte stämmer.
-
Den första i Härnösand.
Men den börjar i Umeå. Det är fredag eftermiddag när vi stiger på tåget. Vi sitter bredvid varandra, med näsorna pekandes mot färdriktningen. Vi har kopplat samman våra Spotify-konton så att vi kan lyssna på podcast tillsammans. Jag försöker sitta bekvämt på det smala sätet men förgäves. Det är ingen av oss två som tycker om att åka tåg och det är något som jag uppskattar med honom. Att han inte (som alla andra omkring mig) vurmar för tåg eller ständigt lovordar färdmedlets klimatvänliga karaktär. Vi kan tycka illa om tåg och om resor med tåg tillsammans, han jag och jag. Det gillar jag.
När den korta (långa) resan är över stiger vi av på en öde perrong i ett januarimörkt Härnösand. Hans pappa kommer gåendes mot oss, ger oss båda två varsin kram innan vi packar in väskorna och oss själva i bilen och åker till Systemet. Augusts pappa köper alkohol för flera tusen kronor. Sedan åker vi till den röda villan med vita knutar på Härnön.Tjugofyra timmar senare stiger jag och August in genom dörrarna till Augusts farfars 100-årsfest. Augusts pappa och faster har hyrt en restaurang i Sundsvall, kvällen till ära, och dess belysning slungar mig tillbaka till min gamla skolmatsal i grundskolan. En association som jag håller för mig själv under kvällen, samtidigt som jag klöser på naglarna under bordet.
Festen är trevlig, även fast jag tvingas äta (en fjärdedels bit) smörgåstårta. Jag pratar med Augusts brors flickvän, som sitter till vänster om mig och som jag träffar för första gången. Hon är betydligt yngre än mig, pratar om Umeå och den framtid som hon föreställer sig i min stad med längtan i blicken. Jag pratar också med den 100 år gamla farfaderns brorson, som slår sig ned på andra sidan om mig litet senare under kvällen och som jag måste höja rösten för, för att kunna göra mig förstådd.
När de äldre gästerna på festen har hunnit bli runda under fötterna av whiskyn, likören och vinet som dricks ur små plastmuggar, då ligger mina händer avslappnade på bordsskivan framför mig.
På söndag kväll tar vi tåget tillbaka hem till Umeå. August försöker vila sitt huvud mot min axel men jag är för kort för det, så istället somnar han med huvudet hängandes. När jag tittar på hans spegelbild i tågets fönsterruta ser hans kropp ut som ett vinkeljärn.
Den andra i Hemavan.
Det är trettiofyra mil från Umeå till Hemavan, och man behöver åka ytterligare ett par kilometer utanför byn för att nå min familjs fjällstuga. När min pappa parkerar bilen på den nyskottade parkeringen vid stugan har klockat hunnit bli åtta på kvällen, och han konstaterar högt för samtliga i bilen: Det är tjugonie grader ute.
Den korta promenaden genom snön, från bilen till stugan, får mina kinder att domna bort. Snön knastrar högljutt under fötterna på ett sätt som är lika delar ljuvligt som obehagligt, och månens sken får snön att glittra. Inne i stugan är det åtta grader. Stuggrannen måste ha råkat slå på fel system i värmepumpen, säger min pappa, medan min mamma börjar stuva in de medhavda matvarorna i kyl, frys och skafferi.Mina föräldrar går till sängs tidigt på kvällen. Jag och August kilar ut till gäststugan ett par timmar senare, och kryper snabbt ned under dubbla täcken med våra underställ på. Efter en stund tvingar jag mig själv upp ur sängen för att hämta en mössa, men inte ens den hjälper mot kylan. August drar upp elementet till max och jag blir nervös. Tänker på gamla element och elfel och potentiella bränder som kan uppstå. Tänker på deltidsbrandmännen, som är minst en timme bort. Vid halv tre på natten tar vi våra täcken och kuddar under armarna och skyndar in till den stora stugan igen. Vi lägger oss i soffan i vardagsrummet. Jag somnar med min hand inkilad i hans.
Dagen därpå informerar min pappa om att vattenledningen från brunnen till stugan har frusit. Lite senare upptäcker vi att detsamma gäller för avloppet från diskhon. Mina föräldrar tar bilen in till byn och hämtar vatten i stora dunkar. Resten av helgen kokar vi diskvattnet på spisen och skopar vatten över oss ute i bastun när vi vill tvätta oss. Varenda aktivitet som kräver vatten blir krånglig och omständig och jag känner mig lika skamsen som alltid när vattnet i stugan fryser – och jag inser hur mycket vatten jag förbrukar på daglig basis. Känner mig sedan tacksam för vattnet jag vanligtvis har tillgång till så enkelt.
Vi hinner göra två kortare turer under tiden vi är i Hemavan. Den ena är magisk. Solen skiner på oss, och uppe vid trädgränsen på fjället är det inte lika kyligt. Mina skidor glider enkelt fram, och fjällen på skidornas undersidor hjälper mig när det är som brantast. Inuti mig finns bara lugn, och det enda som hörs på fjället är våra kroppar som sakta men säkert tar oss fram. I stillheten. -
I. Ensam lördagsmorgon på kontoret
Stjärnorna tittar ned på mig från den becksvarta himlen och bussen kommer till min hållplats enligt tidtabellen. 06:19. Mannen bakom ratten ser mig i ögonen när jag stiger på, säger hej när jag säger hej och jag känner igen honom direkt. Han har kört buss i min stad ända sedan jag var liten och jag har åkt med honom många gånger. En gång gjorde Västerbottens största dagstidning ett långt reportage om honom och om jag inte minns helt fel är han från Pakistan. Kom till Sverige som ung 20-åring, lärde sig språket och utbildade sig till busschaufför. Den här morgonen är han den enda mannen ombord på bussen. Det kan jag såklart inte veta med säkerhet, men ifall jag tillåts både generalisera och identifiera en handfull främlingars kön så landar jag i den slutsatsen.
Jag vinglar lätt fram genom bussen, sätter mig längst bak med uppsyn över de tunga huvuden som lutas mot fönstren eller tittar ned i lysande små skärmar. Utanför den kyliga bussen är gatorna täckta av vit snö men annars är det alldeles öde. Och vi passerar hållplats efter hållplats (jag kan dem alla utantill) men det är ingen som stiger av. Sömniga ögonpar stiger däremot på, och tunga kroppar dunsar ned på sätena.
Inne på kontoret är allt sig likt sedan sist, och jag tycker fram en lungo från kaffemaskinen innan jag tar fram mjölkpaketet ur kylskåpet. Det brukar alltid stå travar av matlådor på hyllorna i det men den här morgonen ekar det tomt.Så länge jag kan minnas har jag tyckt om att börja jobba tidigt på morgonen. Att själv få bestämma om radion ska sättas på och i sådana fall vilken kanal som ska lyssnas på (alltid P1). Även på tidigare jobb har jag föredragit de tidiga morgnarnas ensamhet och den stillhet som den tenderar att föra med sig – även om det är mycket att göra.
Jag lämnar radion avstängd den här morgonen. Går direkt fram till skrivbordet istället, och så snart datorn har startat öppnar jag upp Spotify och sätter på Sam Cooke.
II. Distanskursernas meningslöshet
Jag har kommit på mig själv att klaga högljutt över tillvarons meningslöshet vid flera tillfällen under den här veckan och varje gång äcklas jag av hur jag låter och jag tycker mig se i mina vänners ögon att de vill knipa igen munnen på mig. Jag vill tro att meningslösheten egentligen handlar om någon slags akademisk utbrändhet och absurd prestationsångest, som har uppstått i samband med att det mycket intensiva arbetet med kandidatuppsatsen upphörde. Kanske handlar det också om själva omställningen – att övergå från att skriva uppsats till att läsa de två distanskurser som jag just nu läser och som känns rent ut sagt skrattretande enkla och tråkiga.
Maja läser samma distanskurser som mig och hon klappar mig på armen och försäkrar mig om att det är okej att bara behöva plugga fyra timmar om dagen. Att det är okej och att jag snart kommer att landa i den nya tillvaron, men jag kan inte låta bli att undra om jag kommer att göra det? Har någon slags obotlig kärlek till det vetenskapliga, teoretiska, akademiska hunnit slå rot under höstterminen? Och är det kanske därför som det plötsligt känns så meningslöst att skissa fram självporträtt och skriva en imaginär kommunikationsplan? I så fall är jag illa ute inför praktiken, den som inleds om bara två månader.
-
Jag har sovit två timmar inatt, druckit en kopp starkt kaffe på morgonen och lyssnar just nu på aggressiv hiphop för att väcka kroppen till liv. Käkarna gäspar och ögonlocken trilskas.
Jag sitter i universitetsbiblioteket på campus. Vid ett av de bord som jag numera betraktar som mitt.
Jag hade tänkt sova inatt. Jag lade mig tidigt i går kväll, redan vid 21 låg jag i sängen. Jag somnade vid 00, vaknade upp med ett ryck vid 02:30. Låg halt vaken halvt sovandes mellan 02:30 och 06 – vred mig fram och tillbaka i sängen. När klockan slog 06 var det lika bra att gå upp.
Den här vintern har varit en sömnlös sådan.
-
Jag och Maja fick grönt ljus av vår handledare att lägga fram vår kandidatuppsats (som det så vackert heter) i början av förra veckan. Några dagar senare skedde den – själva framläggningen av uppsatsen. Maja hade tagit på sig svart kavaj på morgonen, svept in läpparna i det läppstift som hon fick i födelsedagspresent av mig (och Felix och August) för ett par månader sedan. Satin Lipstick från Mac i nyansen Mocha – en mycket användbar nyans och som Maja klär oerhört bra i. Själv hade jag fönat håret noggrant med rundborsten kvällen innan och rullat upp luggen i spolar. Ansträngningarna gjorde vi för oss själva, för att det kändes högtidligt att få känna sig extra fin när ens examensarbete ska avhandlas.
Vi deltog i flera framläggningsseminarier under dagen, Maja och jag. Innan det ens var dags för vår uppsats att avhandlas så lyssnade, kommenterade och diskuterade vi några av våra klasskamraters arbeten. Vi presenterade även vår egen kritik mot den uppsats som vi fått i uppgift att särskilt skärskåda. Men till slut blev det sedan dags för oss att försvara det arbete som vi ägnat oss åt under de senaste två månaderna. Vi lyssnade till våra klasskamraters frågor och funderingar, men den kritik vi förberett oss på att kanske få kom aldrig på tal. Och när det var vår examinators tur att tala om vår uppsats fick jag snabbt tvinga mungiporna till en neutral position, och mina händer att ligga stilla på bordet.
Jag kommer bara ihåg särskilda fragment av vad vår examinator sade. Enstaka fraser såsom “klanderfritt språk”, “en gedigen metodbeskrivning och en väl genomarbetad metoddiskussion” och “ni visar på hög nivå av ämneskännedom”. Efteråt kramade jag om Maja, hårt, och tillät mungiporna att leta sig uppåt. Hela mitt ansikte förvandlades till ett stort leende.
Efter framläggningen gjorde jag och August sällskap hem till honom från campus. Benen lätt skakiga. Resten av kvällen låg jag utsträckt i soffan, stundtals med slutna ögon. Jag var stoltheten själv.
-
Traditionsenligt gör jag en ny spellista på Spotify för år 2023. Den första låten som jag lägger till i listan är Dåligt år av Jonathan Johansson. Det har varit ett dåligt år, sjunger han, och det är ungefär så det känns när jag försöker minnas år 2022. Det är förstås inte helt sant, det fanns ljusa glada roliga stunder också och det vet jag. Men det är så här jag minns det i alla fall.
År 2022.
Året inleddes hemma hos en vän (som snarare har blivit en bekant) tillsammans med ett av mina ex och en liten grupp av andra personer som jag tycker om. Jag drack vin, spritiga drinkar och åt en handfull gröna oliver eftersom mitt ex hade köpt de där stora runda gröna som är de enda jag tycker om. Vid tolvslaget stod vi ute på balkongen, spanade på de fyrverkerier som nådde över taken. De andra sjöng rövarsången från Ronja Rövardotter i kör och det dracks bubbel direkt ur flaskorna. Någon försökte ringa sin flickvän och jag ringde min kille, min mamma och Saga.
Senare, under någon av årets första dagar, satt jag på ett tåg söderut. Jag steg av på en folktom perrong i hans hemstad efter endast ett par timmars resa, och klev in i en bil där han och hans pappa satt och väntade på mig. Därefter åkte vi upp och ned för de lutande gatorna i den lilla staden medan jag storögt tittade ut. Vid första anblick såg den så mysig ut, den lilla lilla staden som jag åkt igenom så många gånger men aldrig stannat till i. Här har han vuxit upp och levt och varit glad, ledsen, arg, kär, förvirrad och spelat otaliga timmar hockey, tänkte jag.
Det är något särskilt med att hälsa på hemma hos sin respektives föräldrahem, i synnerhet ifall man ska stanna kvar i några nätter. Därför hade jag köpt två påsar te (hans mamma tycker om te) och jag såg noggrant till att inte lämna några som helst spår efter mig förutom i det rum där vi skulle sova. Jag såg också till att handla, laga mat och smyga försiktigt över det knarriga golvet på övervåningen när jag gick på toaletten för att kissa sent om natten.
Jag läste statsvetenskap hela vårterminen, med start i mitten av januari. Det var fantastiskt och hemskt på samma gång och mest var det ensamheten om vardagarna som plågade mig. Det var jag och en tjej till i min klass som höll hårt i varandra bara av den simpla anledningen att vi var de enda socialt kompetenta personerna i klassen förutom ytterligare två personer, som sällan dök upp. I slutet av terminen var vi fyra personer som gick på föreläsningarna, i början var vi omkring 25.
Det känns som om jag grät mig genom februari och mars månad. Mina minnen av de veckorna är därför som den tätaste av dimma. Men jag kan däremot komma ihåg min 25-årsdag; den fina postern jag fick i present av min kille och det lilla men trevliga firande som jag bjöd in till hemma hos mig. Jag kommer ihåg att jag råkade dricka lite för mycket, och vid ett tillfälle stod ensam i köket tillsammans med ett av mina ex. Några dagar senare berättade han för mig att jag hade lutat mig fram emot honom och gett honom en sluddrande komplimang för hans kön. Herregud vad dum i huvudet man kan vara. Men allt han gjorde var tydligen att skratta till svar och lägga sin stora hand på min axel.
Jag kommer också ihåg att jag flyttade hem till mina föräldrar någon gång under en av dimmans mörkaste stunder. Jag bosatte mig i det stora gästrummet i källaren. Samlade mina kläder i högar på soffan. Tog långa bad i badkaret om kvällarna. Lät min mammas fingrar smeka mitt hår. Hemma i min lägenhet gick det inte att vara, för där jobbade min pappa med att renovera köket. Det tog sin tid men det blev så fint.
I slutet av mars månad började jag äta antidepressiva. Och trots svettningarna om natten, sömnstörningarna och den viktuppgång som jag drabbats av sedan dess så har den gjort mirakel för mig. Jag kan inte tacka den ST-läkare som jag träffade på min vårdcentral nog. Han som tog sig tiden att lyssna till min skepticism och som faktiskt granskade min journal för att se vilka läkemedel jag tagit förut. Han orkade lyssna på mina långa utsagor om vilka som fungerat bra och vilka som gjort tillvaron svårare än innan.
Jag grät mig genom även april och maj.
I juni vände det. Värmeböljorna avlöste varandra och jag åkte till Stockholm, gick på festival, sov i hotellsäng bredvid honom och vi gjorde det framför det stora hotellfönstret men med gardinerna fördragna. Sedan började jag sommarjobba, på ett nytt jobb, där det förväntades saker av mig och där mina akademiska studier i journalistik faktiskt kom till stor användning. Jag fick arbeta nära språket, med layout och redigering, och andra saker som kändes spännande.
De två veckor som jag var ledig i slutet av sommaren tog jag tillvara på. Vi åkte till Indal tillsammans med hans föräldrar för att hälsa på hans mormor. Och vi bokade en impulsiv resa till Alicante, där vi badade i havet varje dag, insjuknade i envisa förkylningar båda två, åt orimliga mängder grillat kött och försökte tycka om tapas mer än vad vi faktiskt gjorde. Låg sida vid sida om dagarna på stranden med varsin bok i handen. Om kvällarna stupade vi i säng utan ork att hångla, ligga eller knappt prata med varandra. Men den resan gjorde oss gott. Jag har inte sett honom så pass bekymmerslös tidigare, och har själv inte känt mig så lätt på flera år.
När höstterminen startade hade jag plötsligt ytterligare ett extrajobb efter sommarens avslutade vikariat. Samtidigt började jag att söka praktikplatser inför 2023 års vårtermin, och till slut lyckades jag knipa en plats på ett av de stora bokförlagens huvudkontor i Stockholm. Det var inte vad jag först hade tänkt eller trott, men jag tror att det kommer att bli bra.
Och jag satt på universitetet om dagarna, vid ett skrivbord på något av extrajobben om kvällarna, och däremellan drack jag öl med vänner, sökte efter inspiration att börja träna tyngdlyftning igen eller skrev på min kandidatuppsats tillsammans med Maja.
Nu när den första veckan av år 2023 lider mot sitt slut och jag har grubblat tillräckligt över vad som egentligen hände under 2022, inser jag att det kommande året kommer att innebära ett antal stora förändringar. Exakt vilka de är och hur de kommer att arta sig vet jag inte. Det får vi väl se.
Ps. Jag kan inte publicera den här texten med gott samvete utan att nämna Sardellens o-t-r-o-l-i-g-t välskrivna årskrönika, som var startskottet och inspirationskällan till att jag själv påbörjade att skriva en egen årskrönika.
-
Det här kanske är den sista julen som jag behöver jobba i mitt liv, tänker jag där jag sitter vid skrivbordet med trötta ögon och stela fingrar. Men insikten är inte särskilt tröstande, när telefonsamtalen med de glada arga ledsna besvikna upprörda kunderna avlöser varandra och jag tittar på klockan minst fyra gånger varje kvart. Tar upp telefonen emellanåt. Trycker och scrollar tankspritt på Instagram, där vänner och bekanta publicerar bilder och filmer av de upptåg som de ägnar sin ledighet åt. Suckar högt. Vilar hakan i handen. För varje gång jag trycker ned en tangent på tangentbordet protesterar lederna.
Jag har flyttat hem till mina föräldrar, tagit jullov från min egen lägenhet och ensamheten i den. Att bo hemma hos sina föräldrar i några dagar är för mig synonymt med att gå i barndom. Jag blir liten igen. Lägger huvudet mot min pappas axel när vi sitter bredvid varandra i soffan och tittar på teve. Retas med min lillasyster på ett drygt storasyster-vis. Klappar min lillasysters kanin Rufus och ger honom alldeles för många pellets i matskålen, precis som när jag bodde hemma fast då fanns inte kaninen Rufus för då fanns kaninen Bilbo. Och att få vara liten igen är precis vad jag behöver just nu.
-
Prenumerera
Prenumenerad
Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
Den sista versen 