Den sista julen?

Det här kanske är den sista julen som jag behöver jobba i mitt liv, tänker jag där jag sitter vid skrivbordet med trötta ögon och stela fingrar. Men insikten är inte särskilt tröstande, när telefonsamtalen med de glada arga ledsna besvikna upprörda kunderna avlöser varandra och jag tittar på klockan minst fyra gånger varje kvart. Tar upp telefonen emellanåt. Trycker och scrollar tankspritt på Instagram, där vänner och bekanta publicerar bilder och filmer av de upptåg som de ägnar sin ledighet åt. Suckar högt. Vilar hakan i handen. För varje gång jag trycker ned en tangent på tangentbordet protesterar lederna. 

Jag har flyttat hem till mina föräldrar, tagit jullov från min egen lägenhet och ensamheten i den. Att bo hemma hos sina föräldrar i några dagar är för mig synonymt med att gå i barndom. Jag blir liten igen. Lägger huvudet mot min pappas axel när vi sitter bredvid varandra i soffan och tittar på teve. Retas med min lillasyster på ett drygt storasyster-vis. Klappar min lillasysters kanin Rufus och ger honom alldeles för många pellets i matskålen, precis som när jag bodde hemma fast då fanns inte kaninen Rufus för då fanns kaninen Bilbo. Och att få vara liten igen är precis vad jag behöver just nu.